måndag 4 juni 2012

Förlåta.

Det är inte ofta jag är långsur, men just nu så är jag det, eller snarare lång ledsen. Några personer har sårat mig riktigt ordentligt å nu har det gått ett halvt år å jag kan inte släppa det å gå vidare. Har så svårt att förlåta, när dom ifråga inte ens vet om att de har sårat så. För genom att såra mina barn så sårar dom mig. Jag är som ett med alla mina barn, så passar inte mina barn så passar inte jag heller. Sårar man dem så sårar man mig.
Samtidigt så tänker jag att det ska försvinna någon gång å att jag ska kunna vara som vanligt, för i grund å botten är dessa människor underbara å jag vill inge hellre än att allt ska vara bra.
Men nu är det inte så. Å jag vet inte hur jag ska gå vidare. Finner ingen lösning.
Att bita ihop har varit min lösning i det mesta här i livet, men det går bara om det gäller mig själv eftersom jag inte tycks sätta något värde på mig själv. Men mina barn betyder så mycket mera, dom är mitt liv , mitt allt. Och är det värdefullaste på denna jord. Vilket gör mig helt förvirrad då detta är första gången det blir så här för mig. Att jag dessutom kommer att bli tvungen att träffa dessa med jämna mellanrum gör inte saken bättre och jag vill inte skada eller förstöra för mina andra barn. Men jag vill stå upp för mina barn som blivit utmobbad.
För i mina tankar så kan det inte finnas någonting som kan vara så mycket värre än att bli utfryst.
Att inte få tillhöra sin grupp på samma villkor som alla andra. Att hela tiden känna att man inte har samma värde som sina syskon.
För alla mina barn är min familj å mina barn oavsett vilken pappa de har ,så är de mina, å i mina ögon är de helt lika.
Jag hoppas att ni förstår mitt dilemma och min sorg.
Och jag hoppas vid gudarna att detta ska lösa sig snart så jag slipper slösa en massa energi på detta.
För det tär på en.

1 kommentar:

Anonym sa...

Åh jag blev tårögd. Finns inget jag älskar så mycket som dig och Pontus och resten av min familj. Och en sak du ska veta är att du aldrig behöver känna sorg på något sätt för min skull. Såklart är det jobbigt att veta att man på nått sätt inte har samma värde som de andra. Men något min ÄLSKADE mamma lärde mig va att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och att inte lägga ner frustration och tårar på människor som aldrig skulla lägga ner det för din skull. Jag har världens bästa familj och något annat behöver jag inte, även om det känns tufft ibland. Jag älskar dig tusen varv runt jorden och tillbaka. / Agnes