Vad har ni att gnälla om????

I dag är det en dålig dag. Herr Fibromyalgi har kommit och hälsat på mig med en ny plåga.
Så här ser min dag ut vad det gäller kroppen.
Jag vaknar urslut då jag inte har fått sova på natten för värken, när jag kliver upp är jag så stel att jag ser ut som en 80år gammal tant, när jag går på mina fötter är det som att kliva på nålar.
Jag försöker att långsamt vakna till i kroppen, min händer är svullen och värker upp mot armbågarna, efter att ha tagit några stapplande steg till toaletten kommer nästa smärta.
När jag har kissat måste jag ju torka mig och då måste jag virda lite på ryggen , vilket nästan inte går på morgonen.
När jag sedan ska gå ner för trappen värker det i mina fötter upp mot knäna som gör att det är svårt att gå i trappen.
Att vakna på detta sätt varje dag är inte roligt , det tar på krafterna , och det är ibland svårt att vara possitiv, men jag försöker så gott jag kan, men idag är det för jävligt.

När jag sedan har kommit igång med kroppen , så tycker jag att det går hyffsat bra mitt över dagen då jag är mjuk i kroppen.

Så kommer vi fram mot eftermiddagen då stelheten börjar sätta igång igen , för att lite senare också fyllas på med lite kroppsklåda , då kliar det på benen så att jag håller på att bli tokig, ibland kliar jag tills jag blöder, jag har även svårt att sitta stilla då man även får restless leggs av fibromyalgin.
Bästa sättet att slippa denna plåga är att sova. Så det brukar bli tidiga kvällar ofta för mig.
Men då kommer nästa grejjjjj, tinitusen som också hör till, och på kvällarna är den som värst.
Även dimmseende, trög mage, dommningar, torr i alla slemhinnor, svårt att konsentrera sig, ljus och lukt kännslighet, mm mm mm som också tillhör denna underbara sjukdom.

Då har vi natten då som är jobbig för man vill ju sova ordentligt men vaknar hela tiden, ibland är det inte någon idé att försöka sova längre då är det bara att ligga och vänta några timmar på att alla andra ska vakna.
Ja ja nu har jag fått gnälla av mig lite iaf , så nu känns det pytte lite bättre.

Jag tänker på min mamma som har haft denna sjukdom så länge jag kan minnas, vilken superstyrka hon måste ha i sig , då hon fortfarande ser possitivt på livet och fortfarande försöker att hitta nya vägar för att få det bättre.
Jag är sååååå himmla stolt över henne , då hon trots denna sjukdom som är 100000gånger värre för henne än vad det är för mig, har gått ner i vikt minst 30kg och dessutom börjat att motionera, vilket kan vara en stooooor plåga för oss , då värken blir värre av det.
Förr tänkte jag inte så mycket på mamma , men numera har hon mer och mer blivit en stor hjälp och ofta en bra förebild för mig.

Men å andra sidan har väl de flesta någonting , för är det inte det ena så är det ju det andra.

Viktoria