Tom

Säger som min pappa - det är ingen ide att diskutera med vansinne.
Ibland vet man ju inte om man ska skratta eller gråta. När allt blir så galet att man till slut varken vet in eller ut.
När några läser vad jag skriver och får det till någonting helt annat än vad jag har skrivit.
När man tolkar och spekulerar , lägger till och drar ifrån. 
Det jag skriver här är min sanning å det finns alltid flera sanningar, alla har ju var sin egentligen.
Vi upplever saker olika. Men utan att prata och lyssna så kommer man ju ingen vart här i livet. Då står man där å stampar på samma ställe år ut å år in. Utan att se bakåt så kan man ju inte förstå nuet och ändra framtiden till som man vill ha det.
Gillar inte den jag blir när det är så här, när jag inte kan förmedla mig på ett bra sätt så andra förstår mig som jag tänker. Hatar att alltid bli avbruten när jag pratar , blir frustrerad. Hatar när jag låter mig komma på samma nivå som vissa å bli elak , börja på att avbryta själv.
Hatar när vissa säger till mig vad jag tänker eller hur jag borde tänka. Jag är min egen , jag är stolt över vad jag har presterat här i livet. Hatar när folk inte ser sin egen del i det hela.
Jag vet att jag har fel å brister. Men jag vet också att jag har väldigt bra sidor. Precis som alla andra.
Å jag tänker inte vara tyst å inte tala ut om saker för det är som jag är. Jag mår bra av det och enligt studier å forskning så är det faktiskt den bästa vägen för att slippa bli ensam å bitter.