Oj oj oj oj..... det är nästan så att jag börjar på att bli lite nervis.........
Men på ett sätt så känns det bara, som hon har varit borta ett litet tag bara.
Och på ett annat som en evighet.
Tänk att man kan älska sina barn så mycket att det gör ont i kroppen när man inte får träffa dem.
Men ju närmare vi kommer att hon ska komma hit så längtar jag mera å mera.
Nu ska jag gå å titta på en film med Anna.
God natt
Fru Walterstad
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar